Att inte leva med barnen på heltid att otroligt jobbigt… Det tycker nog dom flesta föräldrar…
Men att erkänna att man försöker planera sin vardag utan barnen är tabu… Vi som inte lever med barnen varje dag försöker ju också skapa oss en vardag. Det är inte alltid så att vi valt bort barnen, utan det kanske kan vara så att det finns en annan anledning till att barnen bor med den andra föräldern.
En vardag utan barnen kan var nog så jobbig, då tankarna finns där hela tiden på dom.. Att sen bli påmind om att man aldrig har barnen och att dom aldrig pratar om en gör ont… JAG har inte valt att leva som helgpappa, det är barnens mamma som bestämt det. JAG vill gärna ha barnen oftare… men mina arbetstider gör att det är svårt att ha barnen mer.. MEN, att barnens mamma protesterar när jag föreslår tider och dagar som passar mig mer, det svider..
Jag gör vad jag kan för att få ihop ett schema.. Men det duger inte, av en eller annan anledning..
Därför försöker jag få ihop en vardag som funkar, utan barn, med andra barn.. Varför är jag en sämre pappa för det? Varför skulle jag bry mig mindre om mina barn för det? VEM kan förstå att det svider i hjärtat varje dag som jag måste planera en vardag utan mina barn? Jag gör det för att jag MÅSTE, jag har inget val, jag måste leva iaf.. Vem kan förstå att det gör ont när barnen frågar om när dom får komma till mig igen?
OM jag säger att jag planerar min dag utifrån att jag inte har barn så blir jag idiotförklarad.. ”Vaddå, du har ju barn, inte kan du strunta i dom” Men för helvete!! Jag har barn men dom bor inte med mig och jag måste leva en vardag jag också!!!! Jag struntar inte i dom, tvärtom.. jag lider…
Ni som dömer mig förstår verkligen inte hur det är att leva som jag gör… Försök att tänka lite, tänka på att det inte är någon lätt situation vi sitter i.. Vi har vår egen, barnens och den andra förälderns skuld att leva med… Jag skyller inte ifrån mig.. Utan bara ber dig sätta dig in i vår situation också!
Vi behöver också planera en vardag.. utan barn…
Koksalt was here... 