Ibland önskar jag att jag hade någon att prata med.. Någon som jag kunde berätta allt för, någon som verkligen lyssnade på vad jag säger.. Just nu så hade jag verkligen behövt denna person.. Någon som kunde komma med råd, någon som kunde ta att jag är förbannad, lessen, sårad och frustrerad. Nån som vill hjälpa till, nån som vill lyssna..
En riktig vän…
I större delen av mitt liv så har jag klarat mig själv, jag har varit stark nog att ta motgångar och grymma besvikelser… men nu? Jag har aldrig varit så svag som i detta nu… Dessutom så är jag feg, feg för att jag inte vågar ta steget och göra det jag borde eller iaf säga det jag känner, göra det jag vill..
Just nu så gråter jag bara… tårarna rinner och jag undrar om jag verkligen klarar av det här.. Vill jag ha det så här… det gör ont, men å andra sidan så känns det helt underbart ibland… Ska jag verkligen ge upp allt jag är för att mitt liv ska vara värt att leva? Är det priset för ett långt och lyckligt liv?
Är det värt det? Ärligt talat så vet jag inte…. men tårarna rinner iaf…. och det gör ont… förbannat ont…
Jag sökte någon jag ville leva med, men fann någon jag inte kan leva utan… 🙂
Jag älskar dig Ulrika Jansson
Tur att du finns i mitt liv…
Koksalt was here... 