Hur man kan vara så missunsam mot sin snart 7-årige son…
Linus har börjat med orientering, på mitt initiativ, för att jag tror att det kan vara något för honom :-).. och KANONtrivs och tycker det är jätteroligt. Allt enligt egen utsago och utan ledande frågor från mig.
Vi har varit på ”träning” eller mest lekträning 3 ggr och han tycker det är lika roligt varje gång.
Förra veckan, så var en arbetskamrat till mig jättesnäll och gav mig en uppsättning orienteringskläder, med klubbfärger och namn på klubben. Linus blev ju superglad och stolt, för nu skulle han se ut som dom andra och dessutom få riktiga kläder. Jag passade dessutom på att köpa en riktig OL-tröja åt han för dom hade klädbytardag på klubben.
När sonen sen kommer hem till sin mamma, stolt som en tupp över sin nya outfit (överdragsjackan hade han på sig och byxorna och tröjan i en påse) och vill visa dom kläder han fått.. Hur engagerad är mamman då? ”Jaha.. dom här byxorna är lagade på knäet” Men vafan!!!! Är hon dum i huvudet? Klart sonen blev lite besviken när han stunden innan lyst som en sol för att han fått en tillhörighet..
Uppenbarligen kom han över besvikelsen för att han var fullt munderad när jag hämtade honom idag för en 3:e träff. 🙂
Men vad händer idag då? Jo, praktarslet till mor gör bort sig IGEN… Linus fick veta idag att det var tävling på tisdag som han kan vara med på. Jag frågade honom och han ville vara med. 🙂 Självklart så kör jag honom dit också…
När vi sen skulle berätta det för hans mamma.. han tvekade att säga något själv så han bad mig berätta om tävlingen.. Vad gör hon då? Jo, hon ignorerar totalt hans glada uppsyn när jag säger: ”det är tävling på tisdag och Linus är anmäld och vill vara med” Hon bemödar sig inte ens att svara mig.. Jag tänker.. hon kanske inte hörde vad jag sa, så jag säger igen: ”det är tävling på tisdag och Linus är anmäld och vill vara med” Inget svar.. Linus vet inte vad han ska gör utan skruvar lite på sig. Jag frågar om hon hörde vad jag sa, varpå jag får svaret: Det där kan du skriva i ett mail….
Ridå… pojkens min föll som en sten.. och jag riktigt kände hur besvikelsen kom över honom…
KUNDE hon inte bjudit honom på den glädjen? Om hon sen hade invändningar så kunde hon tagit dom med mig…
Jag vet att hon inte tycker om att Linus vill orientera för att det är jag, aka Ulrika, som fått honom intresserad.. Men han vill, han tycker det är kul just nu, varför inte låta honom känna sig duktig och att han klarar av saker som är svåra.. Kan verkligen bitterheten mot mig sitta i så hårt att hon offrar sin egen sons lycka? Jag har aldrig sagt något om att HON ska ta han till orinteringen eller till ev tävlingar. Jag betalar alla avgifter som kommer.. Jag ”fixar” (nåja) kläder till honom.. Det enda jag önskar är att hon kan låta han göra det han tycker är kul.. Äntligen så har han funnit något som han är duktig på och INTE behöver tävla med sin storebror om uppmärksamheten..
Låt han få njuta av det så länge han behöver..
Du är en jävla idiot L… Inse att Linus tyr sig mer till mig än till dig… oavsett vad du vill eller försöker göra sken av.. Låt pojken få en chans att vara duktig på sitt sätt…
Koksalt was here... 